securiitas

JUST BECAUSE YOU DON'T HAVE A VALENTINE, DOESN'T MEAN YOU'RE NOT BEAUTIFUL

Gör allt du kan för att inte få känslor för honom samtidigt som du, inför honom, låtsas att du gör det. Se hur han reagerar, är det positivt, satsa. Fall fritt bara när du vet att du kan lita på honom. Sen lever ni lyckliga i alla era dar...

Åh vad jag ALLTID försöker göra det. Misslyckas alltid. Grejen är så här: När jag är med någon och allt känns rätt, så är min erfarenhet att det känns rätt för den personen också. En bra dejt som känns enda in i magen, den dejten känns oftast likadan för båda, en dålig dejt likaså. Så jag tänker så här: Om jag låtsas att jag gillar någon, låtsas att tycka om mer än vad jag egentligen gör, då låtsas han antagligen också.

Jag tror inte att det är så att tjejer lättare får känslor för killar än vad killar får för tjejer, jag tror bara att tjejer är mer villiga att ge en relation tid för att se om den kan utvecklas någon vart, medan killar redan i början (om de inte känns rätt) inte försöker anstränga sig för att det ska göra det heller.  De är ok med att bara låta saker vara. Men vi tjejer inte är ok med det, inte för att vi alla fall är dökära i personen, utan för att vi är rädda för att bli det.

Det är bara Du även från hjärtat, bara Du!

...Jag vill att du finns här
när jag behöver dig.
Jag vill att du tröstar mig
när jag är ledsen
Jag vill känna dina armar om mig
när jag behöver trygghet.
Jag vill att du ger mig all din kärlek.
Jag vill torka tårarna
och känna mig lycklig.
Men det går inte så länge du
inte finns här.

"Mary? Tae netlah chway mn el bayt, ma'ash fiye dal bel bayt." sa jag (Mary? Kom så går vi ut lite, jag orkar inte stanna hemma mer). "Oke. Jalla lbese shi alayke." sa Mary (Okej. Klä på dig någonting).
Vi gick ner för trappstegen, båda var knäpptysta. Vi hade inte mycket att prata om, det var inte alls konstigt med tanke på att vi inte setts på sex år. Hon hade vuxit och jag detsamma, det var inte längre de där flickorna som kramades var och varannan minut och var glada tillsammans. Marken var grusig, det fanns smuts på den och det var inte alls samma som där hemma i Sverige. Utan allt kändes så konstigt, jag var inte alls van vid det där. Och speciellt inte vid att gå ut sent på natten med min kusin som jag inte sett på så länge. Men jag ville ändå upptäcka det nya! Vi gick ner till "Dekenen" (kiosken) för att se om den var öppen och det var den. Jag hade med mig några "Lira" (libanesiska sedlar), jag handlade en sorts chokladkaka för de "Liran" jag hade. Vi fortsatte gå, fortfarande lika tysta var vi. När vi gått en bit till med munnarna fulla med choklad i så började Mary prata med mig. Jag kunde flytande libanesiska, jag svarade på henne men var lite blyg fortfarnade. Jag var ju i en liten by där jag inte kände någon alls. Det började även bli mörkt och vi var två ensamma flickor. När jag sa det till henne sa hon bara att det var okej. Att ingen skulle göra illa oss. Jag litade på henne upp till max! Vi närmade oss ett såkallat "hus" där endast skratt och skrik hördes. Mary började också skratta, jag frågade henne ifall hon kände de som var därinne och ja, det gjorde hon. Då kände jag en lättnad genast. Jag började skratta med henne och de, jag förstod ju allt de gapade om. "Ta'e nfout la'andoun, Becka." sa Mary (Kom så går vi in till de, Becka). Jag svarade med en glad och förväntansfull röst, "Oke" (Okej). Hon knackade på dörren, snabbt som sjutton öppnades dörren. En lång kille med ljust hår och blå/gröna ögon öppnade dörren. Våra blickar möttes men lika snabbt vände vi oss om. "Fouteeeee, hhhhhhhh." (Koooooom in, ha ha ha ha.) sa de till mig. Jag satte mig på en stol och glodde runt på alla. Den ena rökte cigaretter, den andra drack sprit och några andra tjejer satt på killarnas knän. Det kändes inte rätt, jag var inte alls van vid detta. Mina killkompisar kramade jag om och skämtade med, inte mer än så! "Vad är detta?" tänkte jag. Killarna började genast fråga min kusin om vem jag var, och att jag var snygg. De ville ha mig som deras kvinna, d.v.s. gifta sig med mig. Tjejerna tittade lite snett på mig som om jag inte var välkommen. De berodde nog mest på avundsjuka. Mary svarade att jag var ung för att gifta mig!

Det var rätt spännande att sitta bland folk jag inte kände, mestadels för att de var från ett helt annat land, annan kultur, annat utseénde, annat språk, andra sätt att skämta med o.s.v. Efter flera timmar kände jag mig som hemma, jag började skratta lika högt som de, jag började även dra skämt. De kändes som om de var min familj, mina syskon. Det var alltså killarna jag kände mig tryggast med, tjejerna var jag lite tveksam över fortfarande. Efter att de hade druckit och rökt så mycket somnade vissa på varandra och andra var jättepigga. Solen skulle upp om en stund. Då var det dags för oss att gå hem igen vilket alla gjorde utom jag, Mary, den blå/grön-ögda killen och hans vän som var minst lika snygg som honom. På väg ner till stranden där de "kära" träffas upptäckte jag en massa nytt. Bland annat hur deras bilvägar var uppbyggda, att de körde nästan hur som helst, man hörde pipningar från bilarna varenda sekund. Man såg att folk fortfarande var och festade. Andra var på väg till sitt arbete, de pendlade mellan byn och Beirut. Allt detta sker inte i Sverige på en vardag, självklart finns det undantag men det var inte så vanligt i Sverige som det tydligen var i Libanon. Killar visslade åt mig och Mary, andra blinkade med ögat åt en. Ja, så mycket som man inte kan tänka sig riktigt. Men på sätt och vis var det jättespännande och roligt. Matbutikerna och kakbutikerna hade börjat öppna, de hälsade god morgon åt oss. Det är liksom en helt annan livsstil i Libanon, där lever de så pass annorlunda än oss svenskar. Det är en helt annan känsla att vara där och se allt det där än att läsa det på några blad. Jag var lite ångestfull i början när vi var på väg ut då allt var mörkt i byn, uppe i bergen men när man väl kom ner och såg allt de andra så ändrade man helt sin uppfattning och ville istället inte gå hem. Hur som, när vi var framme vid stranden satte vi oss fyra på sanden som var så len, så fin och så mjuk. Vi fortsatte prata och prata och prata. Det var fortfarande lika kul, jag bara stirrade på allt runt omkring mig. På den lilla "strandkiosken" där de sålde massa kärleksgrejer som nallar och röda rosor. Jag hade aldrig varit med om något sådant. Sen var det dags att börja röra oss hem igen, vilket jag kände var dags. Jag berättade för mamma och pappa och de bara skrattade åt allt jag sa, de hade ju sett allt det där. Enligt mig var det jätteroligt att ha fått uppleva ett sådant fint minne utav världens finaste land, Libanon!

ordet "rädd" kommer följa med mig länge, det känner jag på mig.. jag vill inte. jag känner att det är något som gör mig så orolig hela tiden. du gör mig stressad. så fort jag tänker på dig blir jag alldeles varm inombords, jag vill bara ha dig i min närhet, ingen annan! du är den jag vill krama om och bara få kärlek och värme av. du ger mig ångest, du får mig att må dåligt, du får mig att tänka på dig hela tiden och det vill jag inte, jag orkar inte. jag vill leva lika skönt som du lever. med inget att tänka på. varje gång jag ser dig eller ser en bild på dig sätter det sig en smile ända upp till mina öron, du ger mig glädje på något sätt. men samtidigt inte, du gör mig ledsen. när jag återigen ser dina bilder eller dig känns det som om jag blivit stucken i hjärtat, att jag fått en kniv i hjärtat som gör så ont, så himla ont. jag ogillar den känslan, för den får mig att hata, den får mig att känna ett hat emot dig och det vill jag inte. jag vet att du är en underbar person men du visar inte riktigt den sidan. jag vill inte bli sårad av Dig, jag är inte värd det. verkligen inte. och blir jag det så är jag världens dummaste tjej, då kan man inte hitta en dummare än mig. för att jag är fullt medveten om att du inte kan hitta bättre än mig, du kan inte hitta en som kan ge dig så mycket kärlek som jag kan ge dig. men så är det alltid, den som gör en mest trygg vill man inte ha och den som får en att lida vill man ha.