Gamla, äckliga gubbe!
Jag sitter på bussen, plötsligt kliver en man in i bussen. Busschauffören stämplar hans remsa, sedan fortsätter mannen (gubben?) in, hans blick vänder sig direkt på mig, han fortsätter gå hastigt. Jag tittar ut från fönstret men ändå känner jag att han går emot mig med typ en pistol i handen. Han närmade sig min plats, tittade rakt i ögonen på mig och tänkte sätta sig bredvid mig men på något sätt tydde jag honom att "NEJ! SÄTT DIG INTE HÄR!!" Det kändes som om han förstod det och istället satte han sig precis bakom mig. Jag hörde tydligt hur hastigt han andades men fortfarande lade jag inte "tyngd" på att tänka på att något inte stämde med honom. Sen var vi framme vid Fågelviksvägen (om jag inte minns fel) då han ställer sig upp, han tar tag i sin ryggsäck, slänger den runt hans rygg och går ner för trappan medan hans blick inte vänds en enda sekund från min. Notera att jag inte vågade titta honom i ögonen, utan jag sneglade utan att han märkte något. Jag skulle av vid nästa station då jag märker/känner att han vill se vart jag ska hoppa av. Där blir jag rädd som aldrig förr, för jag vet att ingen ska stiga av vid den stationen och att jag är ensam pluuus att det var asmörkt ute. Klockan var mycket. Hjärtat började dunka av rädsla och av ångest. Bussen stannade vid "min" station, då kliver jag upp och ställer mig bakom honom (hade inget annat val), han vänder sig om och tittar på mig återigen. Alltså det var inte vanliga blickar sådär typ att han ville prata med mig eller något sådant utan man märkte att han ville något helt annat. Inte värt att nämna. Det som även gjorde mig ännu mer rädd var att inte en enda människa stod i närheten, utan jag och gubben var de ända som stod där. Jag gick fort som aldrig förr, riktigt stora steg tog jag, nästan som att jag sprang. Han började märka, men han gick lite bakom mig (hörde hans steg, vågade inte vända mig om). Sen slutade jag höra hans steg, då var jag verkligen tvungen att bli stark och vända mig om. Ja, då ser han honom stå lite långt ifrån mig och kolla vart jag skulle. Efter att han märkt att jag var nära dörren började han gå skit snabbt emot mig. Som tur hann jag in i "porten" och han hann inte göra något. Alltså jag kan absolut inte sitta och påpeka att han ville mig illa men ni vet själva hur en sådan situation som min skulle kännas. Om det var exempelvis en kille som var intresserad och ville typ prata med mig så skulle han aldrig följt efter på det viset, inte kollat sååådär mycket med mördarblickar och han skulle definitivt inte se så skum ut. Och det värsta av allt, han var en gammal gubbe. Usch fy blä! Men det var en jättejobbig känsla.
