securiitas

5:ans sommarlov. Farfar avled vid slutet av sommarlovet.
(R.I.P min älskade farfar, du blir aldrig glömd. Du var en riktig
hjälte och en legend för oss nu. We all will always love you!)
Jag var 3 veckor sen till skolan, hade då börjat i sexan.
På sätt och vis önskar jag att den dagen inte kom.
Efter tre veckor sen ankomst till skolan, som sagt.
Kliver jag in i klassrummet, såg inte vem som satt,
utan allt var svart för mig. Den enda jag såg var, Du.
Du satt längst bak och tittade på mig och jag på dig.
Jag tittade djupt i dina ögon, länge. Jag blev kär. Kär vid första ögonkastet.
Så kär att jag inte ens kunde titta på dig, kär så att när du gick
förbi mig med din goda parfymlukt andades jag djupt in lukten
och andades inte ut på flera sekunder bara för att inte lukten skulle försvinna
ur min näsa. Kär så att när Du kom och ville ha någonting förklarat för dig
så skakade mina händer så att t.om. Du märkte och t.om. bad mig att lugna
ner mig, att jag inte skulle skaka så mycket och gick till din plats och satte dig
utan att jag hann förklara ett skit. Du förstod, Du ville inte stressa upp mig mer än
vad jag redan var. Sneglade lite på dig utan att Du såg, Du jobbade inte även
fast Carro (min lärare) bad Dig flera gånger om att göra det. Men Du lyssnade inte,
varken på henne eller på din bordskompis.
Efteråt tänker jag vad det var som gjorde mig SÅ kär i dig, SÅ kär i underbara dig.
Ja, DÅ var du underbar för mig. Sekunderna gick, minutrarna gick, timmarna gick,
dagarna gick, veckorna gick, månaderna gick, ÅREN gick och lilla Beckis tänker
fortfarande på Dig, just Dig. Trots att jag inte kunde se något negativt i dig,
något dumt, något taskigt så kunde jag det. Det var inte efter allt pain jag fick
tack vare dig, det var inte tack vare dina blickar som såg så tomma ut men
samtidigt så fulla och det var inte heller tack vare att du hade skaffat dig en tjej.
Det var EFTER att jag kämpade på alla möjliga sätt att få dig, att skapa en kontakt med dig,
en kommunation på något sätt. Ändå fick jag inte det utan du ville bara spela tuff,
Du visste att jag skulle läsa på din Playahead, så med flit skrev du vem dendär råttan var,
att ni var tillsammans. Att du älskade henne. Var allt detta för att göra mig mer arg, mer
ledsen, mer gråtfärdig, mer trött på allt? Ja, jag vet ännu inte varför.

Men jag sa aldrig hur det var som jag insåg att du är en skitstövell. Jo, efter att jag pratat med
min lärare, hon gav mig en massa råd & tips om vad jag kunde göra.
Allt hon sa till mig nekade jag, jag ville inte göra något av det.
Tillslut sa hon till mig att jag får ta hans Dagbok och skriva i den om det jag kände och ville.
Ingen får egentligen röra någons Dagbok förutom hon. Och bara jag fick röra hans.
Inte ens läsa egentligen men gjorde det ändå. Mina fingrar kliade, även fast han hade sårat
mig så FÖRBASKAT mycket så ville jag nog bli mer sårad, jo, för att jag läste allt han skrev
om henne & honom. Om när de träffades en stund och sen om hur han följde henne hem. 
Jag var samtidigt så stark så jag skrev det jag ville iallafall.. Osen längst ner att han kunde
svara mig på vilket sätt som han ville. Kanske i Dagboken igen, face2face, via SMS..
Ja, precis hur han ville.
Tror ni att jag fick något svar efter att jag väntat i veckor? Nej, fick inget, INGET svar!
Än idag älskar jag Dig, men jag är inte den dumma Rebecka längre.
Jag har lärt mig av mitt misstag. Idag är det du som skriver till mig, idag är det Du
som tittar på mig med dina speciella blickar, idag är det Du som flörtar med mig.
Idag är det Du som blir arg om jag ser dig inne och inte skriver till dig.
Jag vet inte om Du älskar mig eller inte. Men vet du vad? Idag så skiter jag fullständigt i
om du gör det eller inte. Men jag vill inte ljuga för mig själv, för Dig och för er.
Du kommer alltid att finnas i mitt hjärta, oavsett vad.
Jag kommer aldrig kunna hata dig, aldrigaldrig. ♥