securiitas

Jag står där helt ensam, tittar på Dig när du inte ser. Vänder inte blicken en enda sekund tills Du tittar på mig. När Du gör det spelar jag svår och vänder bort. Varför gör jag det? För jag är så stark och visar inte att jag tittar på Dig varenda sekund när du inte ser det. Jag är för svag för att tala om något ännu, eller är jag svag eller är det bara för att jag spelar svår? Ärligt talat så är det inte varken det eller det, utan anledningen är för att jag redan har blivit sårad EN gång, och vill inte bli sårad IGEN. Vill inte. Vill inte. Det är den värsta känslan jag någonsin haft, det är den känslan jag ALDRIG mer vill känna. Aldrig. Aldrig. Jag vet hur ont det gör, jag vet hur LÅNG tid det tar att äntligen komma över det. Efter den där saken vi hade ihop jag, Du, mina kompisar och Dina kompisar så messade vi i ett tag, kände redan då att jag på ett sätt fastnat lite för Dig. Jag blev rädd, för jag ville inte men man kan ju inte styra sina känslor, right? Jag kunde inte göra det för Du gjorde mig så glad, jag kände att Du var den enda jag ville träffa och prata med, att Du skulle göra mig lycklig mer än den "förra". Jag vet inte varför jag just kände det utav Dig även fast jag pratade med andra som var snyggare än Dig, som säkert var bättre än dig, roligare, mindre kall och ja, allt det Du minst anar. Ändå så lyckades Du fånga mig, hur? Ja, jag vet inte. Fyfan, Du är jävligt charmig och bra på prata kan jag säga. Även fast Du är så duktig så är jag tillräckligt smart. Jag tänker inte tro på en killes ord mera, jag har blivit sårad en gång och det är FÖR mycket för en tjej som mig. Enda gången möjligtvis kan tro på hans ord är då han säger det rakt in i mina ögon och när han säger att han vill ha mig föralltid. Jag vet att jag är ung och att ett förhållande när man är så ung sällan håller tills man gifter sig. Men det är ändå mysigt att ha en kille och sen när man inte älskar varandra mer så gör man slut.

Jag sparar alltid dina sms som Du skickar till mig, på kvällen när jag ligger i sängen och är svintrött så dyker Du upp i mina tankar. Jag rör vid min mobiltelefon och bläddrar fram dina sms som egentligen oftast ligger längst uppe på min sms-lista. Jag läser exakt varenda en, ibland kan det vara upp till 200 st, ändå så gör jag det och skrattar/smilar lika mycket varje gång. Jag vet inte vad du har gjort med mig... Du har förstört mig. Du har blivit en drog för mig. Och jag är rädd för den drogen. Jag är för feg för att hamna i samma drog igen, jag klarar inte av det. Jag är en person som är svag men samtidigt så jävla stark för kärlek. Men jag är fortfarnade rädd för det och vet inte vad jag ska ta mig till och hur. Det är svårt, det känns som om jag har hamnat i den situationen IGEN.. Att jag ska klistra mig fast vid mobiltelefonen, titta hela tiden om jag fått sms från Dig och att jag inte kommer sluta tänka på Dig. Varför? Varför ska det vara så jobbigt? Varför kan inte Du bli min? Vi känner varandra så pass bra. Du mig & jag Dig. Du säger ord som får mig att tänka - "ljuger han för mig?" "Vill han irritera mig?" Ja, isåfall är Du jävligt duktig på det måste jag säga. En till grej som gör mig förvirrad och sliten är... Om jag bestämmer mig för att sluta prata med Dig så att jag inte fastnar vid dig ännu mera är att om jag sårar Dig. Jag vill inte det. Jag är inte ute efter att såra någon, det tycker jag inte om. Jag vet att Du kommer bli sårad, det är jag helt säker på. Och att jag inte skulle ha en förklaring till varför jag inte vill prata mer med Dig. Bara av att se Dig värms jag. Fast egentligen vill jag frysa, jag vill inte ha dig. För jag vet att i slutändan så kommer Du, ja, just Du att såra mig. Jag känner på mig, NEJ! jag vet det så jävla mycket.

Håll mig hårt eller släpp mig HELT.